En spelares väg, en gamblers vardag 2
Hatten var heller inte missnöjd med sitt öknamn, nere på Kortoxen eller Lunda som de äldre rävarna kallade spelklubben som också en gång i tiden gick under namnet Brohjulet på grund av att det fanns ett roulettebord på 70talet, figurerade personligheter som gamen, jokern, guli, vasse, dajmen, lillsven, baloo, jokso, berra, peter korean, mankan, pino, pellep, cy, kemisten, trollis, Olga, Kjelle Indian, sylvan, gunnar lucky, bummel, kolberts, taveltompa, tjocktompa, myggan, byken, almen, gutte, stören, kniven, katten, masen, docke och luther så ”hatten” var inget tungt ok att bära. Några fick förunderligt nog också glädjen att kallas vid sina dopnamn, men det var inte många.
Tyngre var den ständiga otur som förföljde Hatten, aldrig gick målfotona rätt vinnare, i varje fall inte i rätt lopp och inte heller korten föll hans väg, för att inte tala om tärningarna när det spelades backgammon. Den oturen Hatten hade i backgammon var monumental, fullständigt osannolik och kunde endast jämföras med den Murphys lag som alltid berättade att kan någonting djävlas så kommer det djävlas, men enligt matematikerna så jämnas otur och tur ut. Detta var tingens natur och om endast matematikens lagar fick gälla så skulle Hatten vara miljonär inom några år, eller i varje fall innan han fyllt 30.
Dessa tankar var det som uppfyllde mig när jag stilla gick på St Eriksgatan på väg hem, förbi biljardpalatsets mörka fönster och ölschappet Dovas som tillhörde de absolut sunkigaste barerna i hela stan, och jag hade besökt de flesta så ung jag var. Vidare förbi Fleminggatan och donken och stanna vid korvtjorren vid busshållplatsen vid Fridhemsplan, där en tröstkorv inhandlades i sällskap med bedagade workinggirls, pundare och hemvändande fylltrattar. Därefter lommade man vidare till korsningen vid St Erik och Hantverkargatan och så förbi Kungsholmens gymnasium som speglade sig i brandstationen på andra sidan gatan och så var man hemma.
Sällan gick vägen långsammare hem än som råttgul, när man återigen hade spelat bort veckolönen , och i bästa fall fått låna några hundra av LillSven eller Jokern, men ändock intecknat även nästa veckas lön. Klippa sig och köpa käk och kläder fick vänta tills bättre tider. Hyran på kvarten, ja det var verkligen en kvart, 25 kvadrat på Hantverkargatan 62 kostade endast 600 i månaden, och i gatunivån låg det en pizzeria samt ett lunchkrog, båda hårt frekventerade av såväl poliser från det närliggande polishuset som taxichaffisar och på båda var jag betrodd med krita, så käk fick man alltid i sig på något sätt. Dessutom var man bundis med de som jobbade i kvartersbutiken så lite prinskorv och några folköl samt tobak gick alltid att krita när kusarna kutat sämre än förväntat, vilket dessvärre hände oftare än man kunde ha hoppats på.
Hoppet är det sista som överger en spelare, förutom möjligen egots onaturliga tilltro på sin egen förträfflighet, vilket naturligtvis delvis också hängde samman med den föga aktningsvärda ålder undertecknad hade på nacken.
Men morgondagens bekymmer var hur jag skulle fixa deg till lördagens Solvalla och V65. Miljoner stog på spel och jag åkte alltid till Valla när det var lopp. I ur och skur, gul eller laddad med deg, så var det månadens höjdpunkt när det var v65 på Solvalla. Som tur var hade jag redan lämnat in bolagssystemet, men det dök ju alltid upp nya tankar och ideer på banan, så deg måste man ju ha för att backa sina tankar, inget var värre än att se sin klara 10 0ddsare vinna och inte ha spelat.
Fortsättning följer!
