De krusar och skrapar med foten, men endast dammet yr

Svensk Travsport och hästsporten överhuvudtaget påminner alltmer om en Molière pjäs , där makthavande, de besuttna och alla stövelslickare i ett allt raskare tempo ser sig alltmer avklädda för varje svarstal de håller.

Ofta utan att egentligen varit speciellt ifrågasatta som personer, utan endast välvilligt har involverade artigt frågat:

Hur tänkte ni här? Vad kostar kalaset? Hur beräknas utfallet? Vem ska betala? Vilken budget föreligger? Investeringar som görs, hur lång tid ska de avskrivas på ? VEM TJÄNAR PÅ DETTA ? Hur ser kostnadsberäkningarna ut? På vems uppdrag?

Ovanstående frågor anses vara oförskämda personliga påhopp ! Enligt ST styrelse och ATGs ansvariga enär de försvaras med att frågeställaren är otidig, onyanserad samt saknar faktaförankring samt är att betrakta som personliga påhopp.

Molière  skrev en pjäs som heter ” En dåres försvarstal”   

Shakespeare skrev ” The rest is silence ”

Molière skrev också ” Den girige” 

Shakespeare skrev i en pjäs: ”something is rotten in the state of Denmark”

Inget är nytt under solen, makthavare tenderar bli allt mer korrupta desto längre tid de suttit vid makten, inte alltid är det av ondska, utan oftare i avsaknad av insikt och närvaro vid horisontens rand. Människor, speciellt i Sverige har en oändlig tilltro till makthavarnas välvilja, förhoppningar om de valdas kompetens och duglighet , samt en fullständigt ofattbar oförmåga att inse att valet måhända inte är ens till involverades bästa, såsom tanken en gång var. Revolution skapas inte genom ideer, utan genom att bröd saknas, endast då och först när familjen inte kan försörjas, barnen(läs hästarna) svälter, kan förändringar ske. Så har det varit i forntiden, så kommer också ske i framtiden ( förutom statskupper och främmande makts inblandningar, men de kallas ”regnbågsrevolutioner” enär flaggorna tenderar bli mångfacetterade )

Så varför komma dragandes med gamla stofiler som skrev pjäser på 1600talet och 1700talet?  För att människan är desamma nu som då, inget har förändrats förutom klädsel och fordon, ljusets möjligheter, ja det mesta som vi lever i, MEN – inte människan.

ps: Bilden är på Johan Rabaeus , i mitt tycke en av de absolut vassaste skådesplare vi haft på de 40år jag sett teater på,  även utomordentlig uppläsare av böcker ! Från pjäsen ” Den girige ” på Kungliga Dramaten . 

The post De krusar och skrapar med foten, men endast dammet yr appeared first on Gamblers vardag.