En spelares väg, en gamblers vardag.

Den tunga ekdörren öppnades försiktigt mot den kolsvarta daggvåta gryningen. Den unga mannen ser först mot höger där Polarstudion ligger, och sedan mot vänster där St Eriksgatans våta asfalt blänker i gatljusens blekgula sken. Några fiskmåsar sveper lågt över St Eriksgatan och väjer smidigt för vinglande nattrumlare som stojande är på väg hem efter fredagsnattens äventyr.

Den mörkhåriga unga mannen drar ner sin Svingpjatthatt och knäpper sin fotsida  svarta rock över kostymen av 50tals snitt,  går fram till den stenklädda avbalkningen mot Kungsholmsstrand, och ser med skräckblandad förtjusning mot det 50meter djupa stupet ner mot gatan där vattnet rinner svart och trögflytande  fram förbi de parkerade bilarna som flankerar stranden. Tanken att hoppa fanns där varje gång han gick hem stengul. Även om det endast är exakt en dygn sedan veckolönen i ett vitt kuvert gavs i byggbaracken vid Värtans Kolkraftverk, så är pengarna slut, och inte bara slut utan också delar av nästa veckas lön är intecknad, belånad vid borden där nere i lokalen där han befunnit sig sedan klockan två på eftermiddagen när han slutade jobbet som grovstädare den dagen.

Pokerspelet hade gått bra till att börja med, veckolönen på 4000 hade förökats sig till 12 000 redan framåt midnatt och det var dags för nattamat och lite vin och fundera på morgondagens V65a på Solvalla, men sista varvet måste alltid spelas innan man växlade in sina marker. Att Murphy dök upp i sista potten och gav kemisten kåk på riven, och den månadslön jag vunnit nu var borta är bara att förtränga. Oturen var den enda tur jag kände till.  Som tur var hade jag i går varit på postkontoret vid Fleminggatan och postat v65kupongerna där karbonkopiorna nu låg i innerfickan på rocken, det var trots allt hoppet om ett bättre liv som värmde mig lika mycket som den tjocka fotsida rocken.

Namnet Hatten förresten gav sig ju självt, den svarta Borsalinon som satt på skulten, var ett arv efter den Danska styvfarsan och stukad i Swingpjattstil med låg kulle och vida brätten, den fiskbensmönstrade kavajen med breda slag som var lite större och axelbredare än dagens mode så gav det ett intryck av 40tals film, liksom omgivningen vid St Eriksbron.

Fortsättning följer: