Gott Nytt År önskar GV med en Linnkrönika

Sammanfattning av år 2016: trav, trav och åter trav.

Livets vägar äro outgrundliga och detta år hade varit omöjligt att föreställa sig på förhand. Frekvent tyckande och tänkande kring sporten jag alltid älskat, men kom att få allt större insikter i, på sociala medier ledde till krönikörande i Travronden.

Genomslaget blev större än vad jag förstått än. Trots att jag efter 34 år på jorden trodde jag kunde hantera det mesta och inte riktigt kunde chockas längre så var det ändå just en chock det medförde.

Nu, ett år senare och flera månader efter att jag slutat, kan jag förlika mig med att varenda liten tweet på 140 tecken jag skriver läses, sönderanalyseras och kan komma att konfrontera mig på valfri stallbacke av den jag minst kan ana flera månader senare. Surrealistiskt, men ändå en bra lärdom. Och har därmed även gett mig noll och intet respekt för dem som sitter och tycker och tänker en jävla massa om andra bakom anonyma konton. Det är höjden av ynkedom.

 

 

 

 

 

 

 

Jag är så glad att de jag kallade mina bästa vänner vid årets början även är de jag kallar mina bästa vänner vid årets slut. De har stadigt stått vid min sida, stöttat, lyssnat, bollat, sagt ifrån, avrått och skällt på mig.

Det finns några personer vars stöd och välvilja aldrig sviktat och det är en enorm lycka att ha flera såna i sitt liv. De vet vilka de är. De betyder extra mycket när jag också smärtsamt konstaterar att jag fick uppleva motsatsen detta år. Många har varit fina stöd när allt gick bra, men visade sina rätta ansiktet när stormen slog till med full kraft och inte var långt ifrån att välta precis hela min tillvaro.

Alla som läst Dokument Travronden av Henrik Ingvarsson förstod nog att just där i augusti/september var det inte helt lätt att heta Linn. Utan att gå in på det djupare kan jag dock bara konstatera att jag då även upplevde mitt livs värsta svek. En av personerna jag litade på allra mest, en person jag själv stöttat på alla tänkbara sätt många gånger, personen som varit min största hejarklack i mitt travdebatterande, en person som lovade att stå kvar även när orkanen bröt ut, svek. Och den svek inte bara när jag behövde den som mest utan också efter att den uttryckligen lovat att stå kvar. Då valde jag att stänga av, bryta ihop och komma igen. Och det gjorde jag. Jag mår bra igen och har lärt mig leva med detta. Men smärtsamt är det.

 

 

 

 

 

 

Å ena sidan känns det som jag åstadkom noll och ingenting under detta år, å andra sidan som att jag åstadkom massor. Jag har bidragit till att få upp frågor till diskussion och kanske även hittat en och annan sak som många ville diskutera. Samma styre sitter tyvärr kvar. Men under 2017 kommer saker hända i och kring svensk travsport att nu är dagen D här: jag tror att vi detta år får vi ett styre med visioner och vilja att driva vår sport framåt.

Jag tror tyvärr inte vi får det genom att de nuvarande ansvariga tar sitt eget förnuft till fånga då de förefaller vara alldeles för maktgalna och pengagiriga för det, men jag tror att allt som nu sker omkring kommer att tvinga bort dem. Och där, kära läsare av detta, har ni ett jätteansvar: samtalen ni för med varandra, på sociala medier, över telefon och på platserna ni möts, är vad som till slut kommer visa vad folket faktiskt vill. För ”folket”: det är vi.

Under detta år har så många skandaler uppdagats kring svensk travsport att vi bara kan tacka vår lyckliga stjärna att sporten faktiskt är så okänd för människor utanför den som den är. Travet är en riktigt liten bubbla vars utövare är helt okända för de allra flesta svenskar. Det är en jävla tur på ren svenska för en sport som hade hanterat dopade hästar och misshandlade kvinnor så här hade kölhalats i medierna i vilken annan sport som helst.

Och ja, jag skriver ”sport” och inte ”styre” här. För ST’s styrelse och dess tjänstemän i all ära, det finns väldigt många organisationer så som Hästägarnas Riksförbund och Tränarföreningen som legitimerar deras hantering av saker och ting.

 

 

 

 

 

 

Vid årets början ansvarade jag för sju hästar. Sex av dem är kvar och tre har tillkommit. Ettåringarna har blivit två och fyller nu tre och drömmarna ska förverkligas. Ca 60 personer har köpt in sig i någon travhäst genom min försorg, varav ungefär en tredjedel för allra första gången.

Det är det som gör mig mest stolt: en hel andelshäst är fylld enkom med människor som är helt nya hästägare för sporten! Istället för att börja spela golf valde de att köpa in sig i en häst. Många vill trissa upp en konkurrenssituation mellan mig och andra som förmedlar andelshästar och det gör mig lika irriterad varje gång: det är inte andra andelshästföreträdare som är mina konkurrenter: det är alla andra hobbies.

Får jag önska mig något inför 2017 så skulle det vara att fler inom travet börjar tänka så: sluta tjafsa sins emellan och snacka så jävla mycket skit och jobba mer för att dra in fler hästägare TOTALT till denna sport. Marknadsandelarna kan vi tävla om sen. Varje företagare har ju sin egen affärsidé och  när kunden väl är vår kan vi framhålla oss själva. Ingen utövare är större än sporten som sådan.

Jag hoppas 2017 ger mig lika mycket spänning, glädje, hopp, förtvivlan, sorg, oro, kärlek och lycka som 2016 gjorde. Det är ytterligheten i känslorna som får en att kunna känna riktig lycka. Även enorma svek gör nytta: för som jag älskar mina riktiga vänner just nu. För första gången har jag uppsatta målsättningar för mitt travhästföreträdande och det är vad jag kommer gå all in för 2017.

Tack alla som på något sätt bidragit till att göra mitt 2016 till det mest omtumlande året hittills! Jag hoppas ni får ett fantastiskt slut och ett lika bra nytt! Underbara framtid!

Med vänliga hälsningar,

Linn Andersson, andelshästansvarig Stall Goop

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

GOTT NYTT ÅR FRÅN HATTEN

The post Gott Nytt År önskar GV med en Linnkrönika appeared first on Gamblers vardag.