Pegasus 2020 går precis som planerat vilket gör att vi i mars kommer att presentera de mätetal, som sporten alltid saknat, för förtroenderådet. En av de bästa sakerna med det här arbetet är att fler banor börjat efterfråga mål. ”Ge oss målen, så att vi kan börja jobba på riktigt mot Pegasus 2020”. Alla banor tycker inte så, alla banor är inte med, men de flesta har verkligen anammat Pegasus 2020. Att för första gången sätta mål för sporten oavsett om det gäller publik, hästar eller hästägare och jobba därefter. Eller snarare, mål har vi haft tidigare, bland annat i Trav2010, men det som har saknats tidigare är att vi jobbar efter de mål vi satt upp, att vi vågar välja och välja bort saker. Så kommer det inte bli nu. Jag fattar och förstår att det är lättare och mer bekvämt att göra som vi alltid gjort eller önska att något var som det var för 30 år sedan. Bekymret med det är att världen är helt annorlunda i dag.
Jag kan läsa rätt ofta att vi har publikkris och att det är över. Och visst, vi har tappat publik. Mycket publik. Och det ÄR en utmaning. Men vi är fortfarande Sveriges tredje största arenasport. Det nämner vi aldrig. Och alla andra sporter har upplevt, och upplever, samma sak. Vi fyller arenorna när det är stora och häftiga event, men det är inte lika många människor på division tre-matcher i något samhälle i Närke i dag, som det var för 20 år sedan. Det kommer inte många och ser ishockey i division två. Världen och samhället är förändrat. När vi dessutom inte prioriterat publikanläggningarna under de senaste 30 åren så är det självklart att de inte uppfyller kraven för dagens publik.
För 30 år sedan hade vi en stor grupp människor som gick på trav väldigt ofta och återkommande. Man gick på trav varje tisdag i Malmö, varje torsdag i Göteborg eller varje söndag på Dannero. Däremot var det lite, eller ganska mycket, klubben av inbördes beundran. Färre människor (både räknat i antal och procent) var intresserade av travsport då. I dag är det fler, men man väljer ofta att följa travet på andra sätt än att besöka publikplatsen. Totalt sett så har den ekvationen gett oss en minussiffra gällande antalet besökare på banorna. På grund av att vi har satsat på andra saker än publiken så har vi också själva valt minskande publiksiffror.
Vi måste bli bättre på att spela enligt upplevelseindustrins regler
Stor publik skapar stämning. Därför ska vi också alltid eftersträva stor publik på våra bättre evenemang. Stor publik får dock inte bli ett självändamål. En publik som ”köps” till publikplats med gratisbussar, fri entré och gratis korv kan se trevlig ut på tv-bilderna. Men för att sporten ska må bra på lång sikt krävs att publiken tycker att det vi erbjuder är så kul att man frivilligt vill betala för det.
Vi är en del av en upplevelseindustri och om vi vill bli framgångsrika i den så måste vi också spela enligt upplevelseindustrins regler. I dessa så är det ”premium customers” och sällanbesökare som ger travbanan överlägset högst intäkter. I dag är världen ett potpurri av val. Hela tiden finns det ett val att göra och kunden kommer att välja det som ger den bästa upplevelsen. Väldigt sällan den billigaste utan den som ger mest nöje den dag eller kväll som sällanbesökaren går på bio, teater, trav eller fotboll. Vi ska alltid eftersträva att kunden (publik eller hästägare) ska vilja komma tillbaka. Vilja konsumera mer travsport. Värdskap är ett nyckelord. Ledarskap är ett annat. Vilja ett tredje.
Jag vill att vi ska dubbla antalet betalande besökare på travbanorna på fem år. Det kommer vara ett av de mål vi föreslår till Pegasus 2020. I detta finns många saker inrymt. Skulle vi till exempel ha alla restauranger i egen regi så skulle jag inte ens vara osäker på att vi skulle lyckas. Nu när vi inte har det så gäller det att vi lyckas på många fler områden. Jag är enormt stolt över vår travsport och på det sätt som travbanorna arrangerar tävlingar, men vi måste tänka på mer för VEM vi tävlar för. Mitt svar: Våra kunder är hästägare och publik.
För dyrt? Inte om det är värt priset
”Det är för dyrt”. Så kan människor säga om priserna på en restaurang, priserna för ett inträde, en biljett eller en vara. Grejen är den är att om det är ”värt det” så är priset mycket mer ointressant. Är det för högt stänger du ute ett gäng människor, är det dålig service hindrar du alla att komma tillbaka. Det finns inget som är ”för dyrt”. Däremot finns det en massa saker som inte är värt priset.
I dag får flygbolag och hotell sin guldkant på uppgraderingar. Det vill säga paketeringar som de säljer till kända kunder efter att de bokat plats eller rum. Vi har enormt mycket att göra när det gäller att modernisera oss. När det gäller paketeringar, när det gäller erbjudanden, när det gäller upplevelser. När det gäller teknik. Jag skulle älska att kunna höja prispengarna ordentligt även efter pokalåret, men då måste vi skapa högre intäkter. Och då måste vi satsa på arenorna mycket mer än vad vi gjort.
Ja, det låter hårt – men jag tror på oss
Jag kan ha uppfattats hård i allt som står ovan, men grejen är den att vi har en sån extremt stor potential. Trots att vi bara är den 20:e största sporten när vi frågar svenskarna vad de vill se på tv så är vi den tredje största arenasporten. Och vi kan bli så mycket större. Om vi bestämmer oss för det. Vi kommer däremot inte att kunna göra alla nödvändiga materiella investeringar på en gång. De ska vi tjäna ihop tack vare bättre värdskap och bättre upplevelser för hästägarna och publiken. 13 procent av svenskarna svarar ja på frågan om de är intresserade av trav. 60 procent av svenskarna säger att de vill komma i närmare i kontakt med hästar. Potential.
Aileron och Hank von Håleryd. Det känns som två bra spikar i det två första avdelningarna på Jägersro i morgon. Men jag vet att The Kolgjinis, från tuffa lägen, alltid är sugna på att överraska. Särskilt när det är hemmaplan.
