Svensk Travsports ständiga brist på Code of Conduct

Det kom ett läsarbrev, som jag tänker publicera, för det berör såväl hästsporten i stort, men också mig personligen.

Jag finner ingen orsak till att misstro detta brev, men kan inte personligen garantera innehållet, likväl är det rimligtvis rätt och riktigt. Annars skulle jag naturligtvis publicera det.

”Internationella icke-våldsdagen. Idag tänker vi på dem alla som utsätts eller utsatts för våld. Därför väljer jag idag, givetvis med tillåtelse av Isabell, att berätta historien om ”den misshandlade hästskötaren”.

För fem veckor sedan blev uppgiften om att en anställd man i ett stort, svensk travstall den 26 maj ålagts kontaktförbud då en polisutredning pågick där han anklagas för att ha misshandlat en kvinnlig kollega vid minst tre tillfällen under åren 2015/2016. Tingsrätten fastslog att mannen erkänt tre fall av misshandel, det styrktes genom bevisning och att det fanns ”en klar och konkret risk att XXX utsätter XXX för brott eller andra former av allvarliga trakasserier” (ur beslutet).
Ett kontaktförbud i sig innebär inte att den pågående polisutredningen kommer fastslå att mannen gjort sig skyldig till dessa brott, eller i vilken omfattning. Att en domstol dock värderat en del av bevisningen och fastslår att han angripit henne vid minst tre tillfällen har ju dock viss tyngd.

Härefter kallar jag henne inte längre för XXX utan för det hon faktiskt heter: Isabell. Jag har haft nästan daglig kontakt med Isabell de senaste fem veckorna. Vissa dagar har vi sms:atfrån morgon till kväll. Jag har tagit del av sms och ljudinspelningar vid sidan av att hon omgående efter vissa telefonsamtal genast ringt upp mig och återberättat samtalen. Isabell har bott på ett skyddat boende i över en månad nu. Hotbilden bedöms så stor att hon avråds från att över huvud taget gå ut. Jag har frivilligarbetat på ett kvinnohus under flera år. Jag vet att leva på ett sådant kan vara som ett fängelse. Dörrarna går att öppna, men ingen vet vart faran gömmer sig. Så tjejerna, kvinnorna och barnen håller sig mest inomhus. I detta utkämpar Isabell en kamp som jag inte ens önskar min värsta fiende.

När en journalist den 29 augusti kontaktade Isabell och frågade om han fick skriva om detta på sin blogg, vilket han gjorde dagen efter, startade ett kaos kring trav på sociala medier som jag aldrig tror jag upplevt tidigare. Arbetsgivaren, som låtit Isabell sluta men förövaren jobba kvar, krävdes på svar. Han sade sig vara fullständigt ovetande om det mesta i detta. Anmälningarna till Svensk Travsport om vittnesuppgifter på hur förövaren även slagit hästarna kom in från flera håll. ST:s generalsekreterare lovade att skyndsamt utreda detta. Isabell namngav fyra hästar vilka utsatts för mycket hård hantering- åtminstone två av dem ska ha orsakats sådana skador i munnen att det ska finnas noterat i veterinärjournaler. Polisen, som lagt ärendet på is pga bristande resurser, prioriterade plötsligt om. Hotbilden mot Isabell bedömdes ha ökat dramatiskt av medieexponeringen och risken för att förövaren och/eller arbetsgivaren skulle påverka vittnena bedömdes som mycket stor. Under ett par veckor verkade det faktiskt som att såväl arbetsgivaren som ST och polisen satte igång och agerade.

Den 15 september får jag ett hysteriskt samtal från Isabell. Hon hade den dagen, via telefon, meddelats av ST:s förbundsjurist att ST inte tänkte gå vidare med utredningen. De tänkte faktiskt inte riktigt utreda alls. Argumentet var: ”ni har ju ett bråk att reda ut så vi avvaktar polisutredningen. Vi vet ju inte hur mycket det bråket påverkar att du anklagar honom för det här.” Isabell var helt förstörd och skrek och grät att hon tänkte ge upp nu och fly utomlands- vilket är hennes plan efter avslutad rättegång. Som om inte detta var nog skickar ST strax därefter ut ett pressmeddelande där de meddelar: ”Beträffande anklagelserna om hur hästarna behandlats har vi nu genomfört en egen utredning där ifrågavarande hästar veterinärundersökts på plats samt utpekade vittnen hörts.” Detta uttalande är en ren lögn. Tre av de fyra utpekade hästarna finns över huvud taget inte kvar i träning hos den aktuella tränaren. Den ena togs ur träning 30 juli 2015, den andre lämnade tränaren 2 maj 2016 och den tredje 6 juli 2016 (enligt ST:s register). Den fjärde utpekade hästen finns kvar och startade så sent som 25 september. Veterinärjournalerna ägs av den som ägde hästen vid tidpunkten då veterinärundersökningen gjordes. Den ena utpekade hästen ägs av 20 olika personer. Minst en av de delägarna säger sig inte ha informerats om att ST ska ha kontaktat företrädaren för att tillfrågas om de önskar inkomma med hästens veterinärjournaler för att bistå utredningen. Detta överensstämmer också med att Isabell säger att förbundsjuristen sade till henne, i telefon 15 september, att ST inte ens hade försökt få in veterinärjournalerna. ST har heller inte kontaktat de namngivna vittnena. Hela detta uttalande av ST är såldes en ren lögn.
En intressant aspekt är att det flera gånger tidigare fastslagits av domstol att en travtränare har ett långt gående presumtionsansvar för hästarna den har i träning. Det vore onekligen intressant om någon av dessa hästars ägare tog saken till domstol för att utreda vad ST, som förbund, har för ansvar i att utreda påstådda fall där ens häst farit illa och vad tränaren själv ska anses ha för ansvar att vidta åtgärder. Skulle min häst utpekas för att ha utsatts för olämplig behandling skulle jag bli mycket upprörd om jag, när det kom till ST:s kännedom, inte kontaktades för att tillfrågas om jag ville bistå till utredningen.

I juli 2016 kontaktade Isabell en styrelseledamot av ST för att berätta vad hon befinner sig i för situation och värnade om hans hjälp att få upp detta till ytan. Isabell gjorde det i egenskap av hans andra uppdrag inom travet då hon, då, inte visste att han även ingick i ST:s styrelse. Personen skriver i ett sms 7 juli att Isabell ska ”kontakta ST om de problemen du ser. Får du inget gehör då är du mer än välkommen att återkomma till mig.” Han sade sig också ”aldrig hört talas om något av det du skriver”, men ”jag ska fråga runt lite och se status”. Döm om Isabells förvåning när hon två månader senare upptäcker att personen vid tidpunkten, 7 juli, ingick i ST:s styrelse.

Isabells dåvarande arbetsgivare sade sig alltså, när detta blev känt, att han varit ovetande om det mesta men ”om allt stämmer ska han (förövaren: min not.) lämna stallet”. Kort därefter sade sig också tränaren ha ”arbetsbefriat” förövaren.

Nu har det gått 2,5 vecka sedan ST publicerade sin lögn om att de påstådda övergreppen mot hästarna är utrett och de fastslagit att ”det inte har framkommit något som bevisar att hästarna behandlats olämpligt, varken i förhållande till djurskyddslagen eller vårt eget reglemente.” Styrelseledamoten som i somras sade sig vara ovetande om misshandeln och kontaktförbudet, men skulle fråga runt om detta, har inte sagt ett ljud vare sig offentligt eller hört av sig till Isabell. ST:s förbundsjurist valde, stödd av generalsekreteraren, att bara sopa anklagelserna under mattan. Minst tre (erkända) fall av misshandel, varav två med tillhyggen, vilka orsakat Isabell så pass allvarliga skador att en domstol slår fast att det finns fog för att hon fruktar för sitt liv är negligerat till nåt ”bråk”. Till råga på allt fick jag i fredags även uppgifter om att förövaren nu är åter på sin arbetsplats.

En ung kvinna misshandlas upprepade gånger på sin arbetsplats av sin kollega. Arbetsgivaren, ST:s styrelse och ST:s högsta tjänstemän vägrar att ta i saken. De nedvärderar det till att vara ett ”bråk” och Isabell anses dessutom vara opålitlig i allt annat hon säger av just det skälet.

Tyvärr är inte Isabell unik. Tiotusentals kvinnor i Sverige flyr varje år från en man som utsätter dem för våld. Genom att synliggöra människan Isabell hoppas jag att någon får en lite större inblick och förståelse för hur vårt samhälle, vårt underbart trygga och fredliga Sverige, faktiskt ser ut för väldigt många. Vi tror att vi är jämställda. Vi tror att vi tar avstånd från mäns våld mot kvinnor. Det finns tiotusentals kvinnor, garanterat någon i var och en av oss närhet, som vittnar om motsatsen. Kvinnor anses alltjämt ”opålitliga” i sina anklagelser och offret skuldbeläggs och anses ha en del i brottet. Att bli misshandlad är inte att ”bråka”. Det är att bli misshandlad. Det är ett brott enligt svensk lag och en domstol har slagit fast att detta är vad Isabell sannolikt har blivit. Detta räcker alltså inte för att de som verkligen skulle kunna göra skillnad för just Isabell ska ens tro på henne.

Jag tar inte ställning kring hur allvarligt, i juridisk kontext, Isabell har misshandlats. Det är upp till polisen att utreda och en domstol att slå fast. Jag tar heller inte ställning kring vad hennes arbetsgivare vetat eller borde ha vetat. Det är upp till arbetsmiljödomstolen att utreda. Om Isabell, efter avslutande rättegång, även orkar driva ett sådant mål. Jag tar dock ställning för hur en kvinna som misshandlats blir bemött. Av sin arbetsgivare, av förbundet som ansvarar för allt som rör yrket inom vilket hon verkar och av samhället.

Idag är det internationella icke-våldsdagen. Den infaller under bröstcancer-månaden vilket också är otroligt viktigt att uppmärksamma och stötta. Jag köper ett rosa band men jag sätter också in en slant till Örebro Kvinnohus. Det är inte lika okontroversiellt men jag är så vansinnigt trött på hur vi svenskar så gärna slår oss för bröstet om vår förträfflighet i kvinnors rättigheter när det, de facto, visar sig gång på gång att vi må vara jämställda enligt lag- men det är också allt.”

Min notering:

Detta är återigen en av alla flagranta fall där ST brister i Code Of Conduct, där rena lögner presenteras av makthavare såsom sanningar . Det visar sig gång efter annan att denna organisation fallerar alltför ofta i sin hantering av det egna reglementet.

The post Svensk Travsports ständiga brist på Code of Conduct appeared first on Gamblers vardag.