Tåget som gick till helvete station

Tåget som gick till helvete station
(skrivet någon gång på 80talets början)

Harvey vaknade upp ur bakruset, det skakade och krängde och lät som fan helt enkelt. Dessutom smakade det kadaver i käften och den trasiga tungan var klistrad mot de delvis trasiga och utslagna tänderna.
Harveys minne började långsamt återvända och han insåg var han var.
I går hade han stulit en damejeanne med moonshine från en bonde och sånär hunnit dricka upp den när bonddrängen upptäckte honom och slog honom sönder och samman. Harvey lyckades till slut lunka därifrån, om det berodde på att drängen slagit sig trött eller gick för att sätta på pigan är svårt att säga.

Det senaste decenniet hade Harvey kuskat Amerika runt, genom att hoppa på de kilometerlånga lastvagnståg som korsade prärierna och Klippiga bergen. Det var sällan helt ofarligt, många var de luffare som missbedömt hoppet upp i godsvagnarna och istället hamnat under vagnen med avklippta ben och kroppar som resultat. Dessutom kunde vagnen redan vara bebodd av andra luffare, desperados och illegala invandrare som inte alltid uppskattade att få sällskap.
Denna vagn som han nu låg i, var det bara en gammal indian som låg och rosslade i ett hörn, Charlie kallades han och hade luffat runt i närmare 30år och även om det inte var någon vän, vänner hade Harvey inga, så var det en bekant som inte brukade ställa till med några problem.

Charley hade någon gång berättat att han varit framgångsrik casinobulvan för Vegasmaffian i ett indianreservat, men en dag när siffrorna inte stämde och Charley inte kunde skaffa fram den skyldige, så fick helt enkelt Charley betala. Husets värde räckte inte ens för att betala räntan på pengarna som fattades, så Charley hade att välja på att grävas ner i öknen eller skaffa fram pengarna. Charley skaffade fram pengarna genom att åka till Mexico ett antal gånger och köra hem bilar fullastade med varor han inte ville veta något om, för blev han stoppad skulle han ändå få sitta resten av livet i ett Mexikanskt fängelse.

Med den insikten hade Charley lyckats få tag en Cyankaliumtablett, för allt var bättre än ett Mexikanskt fängelse. Charleys fru stack inom några månader med någon lastbilschaffis och ungarna fick bo hos systern, som fort nog adopterade ungarna så hon fick billig arbetskraft på farmen. Efter tre år var skulden betald och sedan dess hade Charley supit upp varenda cent som han lyckats stjäla, jobba eller tigga sig till.

Harvey tänkte på sin gamle farsa, Stig som var Svenskättling från Småland.
Stig hade alltid trott på arbete, facket och familjen. Stig drack inte och gick i kyrkan tillräckligt ofta för att slippa förtalas i den lilla byn i Michigan som Harvey växte upp i. Stig gifte sig med Sarah när han var 18 och att Sarah endast var 15 ifrågasattes naturligtvis inte, speciellt som brudklänningen var sydd för att dölja Harvey.

Det var en ganska okej barndom, även om Sarah hade dött året efter i barnsäng och Harvey lämnats till det lokala barnhemmet/frikyrkan/skolan för Stig gjorde nu det som han aldrig tidigare gjort, började supa, hora och spela, den kyrkan fick aldrig mer besök efter att Harvey hade avlämnats. Det var vad Harvey hade fått höra från barnhemmets gamla föreståndarinna, då han inget minne hade utav någon av sina föräldrar.

Harvey som egentligen var ganska intelligent, hade inte orkat med skolan då han jobbat från han var sex år gammal, varje dag 04-08 och 15-21 på gården som låg granne med barnhemmet och kyrkan, men det var inte alla förunnat att få i gå i skolan.
Det var på det sättet det blev ekonomi på barnhemmet då gården ägdes av samma person som förstod såväl barnhemmet som kyrkan. Listigt uträknat får man säga, gratis arbetskraft samt dessutom förbön i kyrkan för att vara samhället behjälpligt.

När Harvey blev 12 år gammal hade han tröttnat på slitet och pennalismen så han rymde. Han ägde inte mer än kläderna han hade på kroppen samt de tjugofem dollar han lyckats sno ur kyrkans kollekt. Harvey gjorde som han därefter alltid gjorde, hoppade upp på närmsta godsvagn för att vakna upp i någon okänd stad.
Pengarna snodde några gamla tandlösa suputer första natten i godsvagnen, och det var endast på grund av sin ungdoms styrka som gjorde att han inte blev våldtagen av gubbarna, då Harvey lyckades slita sig loss och hoppade ur godsfinkan, med minnet av gamla beniga och magra fingrar överallt på sin magra kropp.
Nu hade Harvey tur i oturen, för Harvey bröt inget i fallet nerför banvallen och kunde hoppa på nästa tåg några timmar senare.

Så hade nu Harveys liv sett ut i över 20 år, ständigt pank, trött och hungrig. Oftast småsjuk och hopplöst alkoholiserad.
Förunderligt nog så gillade ändå Harvey livet på luffen, historierna han fick höra, levnadsöden som hade fått Dickens att avundsjukt lyssna. Den fullständiga friheten att aldrig behöva ta något som helst ansvar eller ha några skyldigheter. Harvey kunde när han ville ta nästa tåg till nästa stad, lägga sig under en ek och fiska eller till och med ta ett jobb under någon period då han kände för det. Jobba var något Harvey var bra på, men han tröttnade fort och blev aldrig långvarig.

Harvey hade jobbat som cowboy i Montana, gruvarbetare i klippiga bergen, jordbruksarbetare i Michigan, skruvat ihop bilar i Detroit, toalettstädare i Los Angeles, fönsterputsare i Las Vegas, skoputsare i New York. Till och med som statist och framförallt knarklangare i Hollywood.
Men aldrig hade Harvey lyckats få det enda jobb han ville ha, konduktör på Union Pacefic Railroad. Han var alltför ökänd inom järnvägen och järnvägarna visste alltför väl hur törstig och ansvarslös Harvey var.

Harvey hade nu inte ätit på några dagar och kände hur tarmarna gnagde och gnällde, han var tvungen att kliva av vid nästa stad och försöka få tag i käk och sprit. Kanske kunde han få något diskjobb eller liknande för några veckor tänkte Harvey då tåget rullade in på en rangerbangård där Harvey vacklade av i mörkret och dimman.

Till sin förvåning så mötte Harvey en man som kom gående i dimma, kanske såg han i syne, då mannen var väldigt difus och otydlig i konturerna, bar sig lite underligt åt i största allmänhet. Mannen gick väldigt lätt, nästan gled fram, och när han kom närmare så blåste han på lyktan så det tändes, det tricket hade Harvey aldrig sett förut. Harvey gick undan lite, för att inte förarga mannen, men lik förbannat kom mannen ändå närmre och sa”

Tjenare Harvey, det var länge sedan!
”Känner vi varandra undrade Harvey?, som fortfarande inte kunde se mannens ansikte, men rösten lät ändå bekant. ” Oja, vi har slagit följe i många år nu, men i dag var det din tur att åka med mitt tåg tänkte jag” Ähum svarade Harvey, säger du det säger du. Vart ska vi någonstans då? Harvey var ju både trött, hungrig och behövde några rejäla supar, och var inte speciellt pigg på att åka någonstans.
” Häng på nu Harvey, du får några öl, en sup och lite käk på tåget, det står här borta sade mannen och började gå, och Harvey hängde på, som dragen av en magnet.

Det var en bit att gå, och tåget varken syntes eller hördes, men helt plötsligt stod dom likväl bredvid ett gammalt lok från tidernas begynnelse. Samtliga vagnar var nersläckta och inga ljud hördes, inte ens lokets pustande.
Det här var ett gammalt fin lok sa Harvey, har jag aldrig sett förut, måste vara från 1880talet? Oja svarade mannen och log, jag fick det på sin jungfrutur, och sedan dess har det rullat kors och tvärs över landet, ständigt kommer det nya passagerare.

Harvey klev på vagnen och öppnade dörren, ett rejält moln av parfym, rök och värme slog mot Harvey, samtidigt som stoj och skratt hördes som från ett tivoli för vuxna. Harvey piggnade till rejält, då den första han mötte var gamla Bettan, horan som tappade tänderna redan för 15 år sedan, och därefter oftast använde munnen till männens glädje.
” Tjenare Bettan, trodde du hade kilat vidare för länge sedan sa Harvey? ” Nope Harvey, här är det tjo och tjim, ingen lämnar detta tåg som en gång klivit på.
Harvey gick längre in i den gamla Pullmanvagnen och kände igen många av sina gamla bekanta, några av sina få vänner, som för länge sedan försvunnit, satt här och spelade kort och söp, ljög om bravader och kvinnor, åt och skrattade, hade det helt enkelt förträffligt.

Harvey insåg att något var djävligt lurt med detta tåg, och backade rakt ut på mannen som precis stängde dörren in till vagnen.
” Vart ska du sa mannen? Ut sa Harvey, jag glömde mitt bagage på andra tåget. Dra den där med Rödluvan och Vargen också när du ändå är i gång sa mannen, du har inte haft något bagage på 20 år Harvey. Sätt dig ner och ta en bärs och en sup, så ska jag hämta käk åt dig.

Men Harvey som såg mannens bockfot under den svarta slängkappan, frågade om det var okey om han fick åka lite i loket, då Harvey aldrig sett ett liknande lok och hade som högsta dröm att få köra ett tåg. Mannen såg forskande på Harvey och sa” Du kanske inte är riktigt motiverad för denna färd trots allt?, vad saknar du av livet, berätta nu för mig käre vän?

Harvey tyckte stillsamt att det hade ju varit skoj om han fått träffa någon käresta, skaffa barn, ett hederligt jobb och kanske till och med gå i kyrkan. Mannen hostade till när kyrkan nämdes, men tyckte väl att Harvey trots allt kunde få chansen att prova på det livet som de flesta andra människorna på jorden lever.

Okey Harvey, vi kan ha en vadslagning, då jag känner världen bättre än vad du gör! Du ska få leva om livet, och så får du denna lilla klocka av mig, som när du tycker att livet verkligen är värt att leva och inte kan bli bättre, ska du skruva klockan baklänges, då stannar tiden och du lever det livet du alltid velat. Men jag lovar att det aldrig kommer att ske, att du skruvar klockan tillbaka, då människor är så funtade att dom aldrig nöjer sig och därmed kommer du likförbannat stå och vänta på mig vid spåret inom sinom tid.

Harvey som lyckligare än på många år över tidsfristen, tog i mot den enkla plåtrovan och fäste den slitna kedjan på sin trasiga väst och log mot mannen” Tack goa herrn, det var sällsynt vänligt av dig att ge mig en chans till. ” Nåja svarade mannen, du kan kalla mig vad fan du vill, men se nu till att förverkliga dig själv, och så syns vi i sinom tid, för du är likväl som alla andra svag i anden, för att inte tala om i själen, och själen, den är min.

Harvey klev av tåget, som direkt började rulla , men inte alls som andra ångdrivna tåg, utan genom att suga in luften istället för att puffa ut ångan, alldeles ljudlöst och undrar om tåget inte gick utan järvägsspår också?

Harvey började traska utefter spåret in mot staden, och snubblade helt plötsligt, vad fan var det som låg på marken? En stor, varm och hel kavaj? Harvey tog kavajen på sig, och kände efter i fickorna, där låg mynt, cigaretter, tändare och en plånbok. Libran var full av deg, undrar vem som tappat denna tänkte Harvey, men glad i hågen gick Harvey vidare.

Konstigt tänkte Harvey, jag känner mig tjugo år yngre, riktigt pigg, hostan har avtagit, pipet när jag andas är borta. Fötterna bär, knäna skakar inte och fan vet om jag inte ser bättre också?

Harvey kom in på huvudgatan i den lilla byn, och styrde direkt mot närmsta saloon, där inne var det en ganska tryckt stämning, då den lokale spelhajen hade mulat, ja skjutits under ett pokerparti för några timmar sedan och även den lokala mamsellen som basade för gatflickorna fick sig en släng av sleven, då en rikoschett letade sig in i den feta barmen och aldrig hittade ut. Harvey som alltid gillat kortspel, satte sig vid bordet och ropade till bartendern, får jag tre öl, två wiskey och en stor pyttipanna, sedan får övriga beställa vad dom vill ha, jag bjuder!

Direkt vaknade övriga gänget runt bordet till, en fylltratt med stålar. Blodhundarnas drägel rann och dollartecknen dansade i de rödkantade ögonen på spelarna.  Harvey som dock hade varit dealer i Reno en kort period av sitt liv, kunde faktiskt hantera en kortlek, och när han nu helt plötsligt hade fru Fortuna sittandes i knät, så kunde inget gå fel. Några timmar senare reste sig Harvey med bordets pengar putande ur fickorna, tog fru Fortuna med sig och sa, nu går vi hem till dig hjärtat, så får du berätta om ditt liv, medans jag rakar mig och duschar. Förvånat tittade tjejen på Harvey, undrande varför hon kallades fru Fortuna, men låt gå, kunden har alltid rätt.

På eftermiddagen vaknade Harvey, tillfredställd, med pengar och fortfarande mätt, utan baksmälla förunderligt nog! Harvey som haft ont i huvudet i 20 år tyckte att livet nog inte var så dumt ändå och funderade på att ta fram rovan och stanna tiden, men besinnade sig och tänkte att det kunde ju vara skoj att se vad framtiden har att bjuda på, nu när han hade sällskap med fru Fortuna.

Tjejen som yrvaket tittade upp från sängen, frågandes efter sina stålar, sa att hon aldrig varit med om någon som ville ha hennes sällskap för längre än några timmar, vecka hade hon ingen aning om vad det skulle kosta. Harvey funderade lite och frågade stillsamt” Du kanske vill bli min fru istället, fröken Fortuna? Jag vill ha barn och en fru, jobb att gå till och ett hem att sova i. Du ska få allt jag äger och har om jag dör före dig, och tröttnar du på mig, så ser jag till att du aldrig ska behöva jobba igen.

Nå sa Fru Fortuna, ett sådant anbud har jag aldrig fått, och ska naturligtvis tänka över det noggrant. När vill du ha ett svar Harvey? Nu svarade Harvey, bättre anbud kan ingen få, och det vet du om!

Sagt och gjort så var de snart gifta och storken slog bo på skorsten i huset som Harvey köpte i utkanten av staden. Huset låg bredvid försäkringsbolaget där Harvey fått jobb som riskanalytiker, vilket Harvey inte ens kunde stava till, men risk förstod han bättre än de flesta andra och hade som det visade sig en naturlig fallenhet för jobbet.

Några år gick och barnen kom i en strid ström, Fru Fortuna började se lite trött ut, och tålamodet var inte som förr. Harvey tänkte att nu kan det inte bli bättre än så här? Allt jag drömt om i hela mitt liv har jag fått, och inget saknar jag. Harvey drog fram klockan och började fundera, ska jag skruva klockan bakåt? Men jag väntar tills i morgon, så får vi se, man vet aldrig vad framtiden har i sitt sköte.

Några år till gick, och Harvey var nu en stadgad man, direktör för försäkringsbolaget och hade en arme av barn hemma, men Fru Fortuna var numera sliten, trött och fet, gammal och ful och med ett fruktansvärt humör.

Harvey insåg att loppet nu var kört i denna stad, avsatte pengar och hus till familjen och schappade med första tågen som kom in på perrongen.

Jasså du sa konduktören, du klev på som jag trodde ändå, jag visste väl att jag skulle få rätt som vanligt. Harvey som inte hade varit så uppmärksam såg nu vad klockan var slagen, vilket tåg som kommit för att hämta honom.

Fan tänkte Harvey, jag hade ju chansen flera gånger om, faan att jag inte tog den. Samtidigt insåg Harvey att han aldrig varit riktigt lycklig, trots att han uppnått allt som en människa kan önska sig. Allt förresten, inte riktigt allt, ännu hade han inte kört tåg och jobbat som konduktör. Harvey vände sig till konduktören och frågade” Hörru, vad ska jag kalla dig?

Jag har många namn, du kan kalla mig vad du vill, men jag gillar konduktörn svarade mannen. ” Nåväl konduktörn, nu är det så att jag forfarande vill få köra ett tåg innan det så att säga är kört för mig, samt en gång få vara konduktör, kan jag inte få låna din väst, rock och keps, du får dom tillbaka snart.

Konduktörn som innerst inne var en vänlig själ eller nåja, person, tyckte att nu när han fått rätt i sin förutsägelse, kunde kosta på sig att vara sjysst mot Harvey och skalade av sig rocken och västen. ” Kepsen behåller jag, folk blir lite fundersamma när dom ser hornen, likaså avslöjar mina ben mig, så jag behåller även byxorna om jag får? Det ligger en annan keps i fickan på rocken ,den kan du ta!

Tack sa Harvey, tog på sig kläderna och gick in i Pullmanvagnen bland sina gamla polare, där var det tjo och tjim och hela tåget var befolkat av sådana människor som Harvey älskade att umgås med. Hasardspelare, fickjuvar, magiker, cirkusartister, skådespelare, horor, taskspelare, komiker, musiker,journalister, ja de flesta fria yrken var representerade och Harvey log brett när han gick mellan vagnarna och hejade på alla gamla polare han inte sett på många år.

Konduktörn som nu insåg att han glömt att be att få tillbaka klockan, kom springande” Harvey, Harvey, du glömde en sak.
Harvey vände sig om och tittade lugnt på konduktören, nej, så fan att jag glömt, jag kom precis ihåg. Vem och vad jag är minns jag nu. Vet du vad klockan är flinande Harvey mot konduktören och tog fram den gamla plåtrovan, kände försiktigt på skruven och med ett försmädligt leende vred tillbaka skruven.

NNNEEEJJJ skrek konduktören, nu kommer vi aldrig fram, vi kommer att åka i detta förbannade tåg i evigheters evighet! Säger du det log Harvey, då kan vi turas om att vara konduktör.

The post Tåget som gick till helvete station appeared first on Gamblers vardag.